Jag har länge gått runt och irriterat mig på något som kanske verkar som en bagatell för andra, men för mig är det ett dagligt problem: min granne, som konsekvent parkerar sin bil rakt framför vårt hus. Ja, du läste rätt. Han beter sig som om det är hans personliga parkeringsplats, medan vi får parkera långt bort från vårt eget hem. Hur oförskämt är inte det?
Kan någon förklara hur det kan vara okej? Såvitt jag vet äger han varken trottoaren, gatan eller vårt hus – så varför ska han ha förtur? Vi behöver ju alla de bästa parkeringsplatserna, särskilt när man har barn, matkassar eller annat tungt att bära från affären. Men nej, där står hans gamla skrothög till bil, dag ut och dag in, som en ständig tagg i sidan.
Jag har försökt ge några försiktiga hintar, i hopp om att han skulle fatta piken. Allt från små kommentarer om hur praktiskt det är att ha parkering precis utanför dörren, till att prata högt om hur stressigt det är att behöva parkera långt bort. Men tror du att han fattade vinken? Nej då – den mannen måste ha nerver av stål!
Vi har även övervägt att gå rakt på sak och ta ett allvarligt snack med honom. Men vet ni vad? Det borde inte behövas! Vilken vuxen man i 2025 behöver en grundkurs i vanligt hyfs och hänsyn till sina grannar? Det är till och med ganska pinsamt. Jag menar, ska jag verkligen behöva säga till en annan vuxen att han inte ska ta vår plats?
Vissa kommer säkert säga att jag borde lugna mig och att det inte är hela världen att behöva gå en bit. Det tänkte jag också – i början. Men när det händer dag ut och dag in, vecka efter vecka, då är det som en form av tortyr. Och nej, det handlar inte om att vi har obegränsat med plats. Vi har ju ofta familj på besök eller vänner som kommer, och de får då också parkera långt bort eftersom vår egen plats är upptagen.
Så vad gör man? Jag har funderat på att skriva en lapp, men det känns lite fegt att inte ta det ansikte mot ansikte. Samtidigt, varje gång jag ser honom stå där med sin slitna jacka och just ska köra iväg, tappar jag modet och undrar om han någonsin ens tänkt tanken att man kanske borde dela med sig lite.
Och snälla, om någon har bra tips på hur man hanterar sånt här utan att hamna i ett gräl som slutar med att man blir intervjuad av lokalnyheterna – dela gärna med er! Jag vill verkligen inte vara känd som ”den sura grannen”, men samtidigt – hur mycket ska man tåla innan det är okej att säga ifrån?
Hursomhelst, om du läser detta, kära granne – nu vet du att din bil är ett ständigt irritationsmoment i våra liv. Kanske är det dags att fundera lite över dina parkeringsvanor.
Hälsningar,
Emma
