Vi har alla våra gränser, och nu har jag nått min. I över 30 år har jag haft en vän som jag har delat både glada och sorgliga stunder med. Från den första skoldagen till bröllop och barn, ja, vi har gått igenom det mesta tillsammans. Men nu har det kommit till en punkt där jag helt enkelt inte orkar mer. Hennes eviga småaktighet hotar att sätta punkt för vår vänskap – för gott.
Under alla dessa år har jag alltid märkt av hennes småsinthet, men försökt att borsta bort det. Det började med små kommentarar om mina kläder eller vart jag brukade handla. Sedan gick det över till att kritisera beslut jag tagit – som vart vi åkte på semester eller vilka födelsedagspresenter min dotter fick. Sådan ”oskyldig” pik kanske låter harmlös för vissa, men pågår det i flera decennier blir det inte bara irriterande – det blir en slags gift som långsamt dödar det vi en gång hade.
Om vi ska vara ärliga handlar småsinthet sällan om det ytliga. Det är ofta ett uttryck för missnöje på något plan. Kanske är det avundsjuka, kanske handlar det om dålig självkänsla. Vi är ju trots allt bara människor, och alla kämpar vi med våra egna demoner. Men medan jag ständigt försökt jobba med mig själv för att bli en bättre människa, verkar hon inte ha gjort någon insats alls för att förändras. Varför ska jag då fortsätta låta hennes småsinthet påverka mitt liv?
Har jag konfronterat henne med det här? Självklart. Jag har försökt vara så ärlig och öppen som möjligt, men varje gång möts jag av förnekelse och anklagelser om att jag är överkänslig. Det är kanske just det som gör mest ont – att bli avfärdad på det sättet. När någon du bryr dig om inte ens kan erkänna dina känslor som äkta, då måste man till slut ställa sig frågan: Är det verkligen värt det?
Vid 50 års ålder har jag inte tid att lägga energi på relationer som tynger mig. Jag vill leva ett liv fyllt av människor som lyfter mig, inspirerar mig och får mig att skratta – snarare än att dra ner mig i sin egen missnöjda värld.
Det är sorgligt, och ja, kanske det allra mest tragiska är att tänka på allt vi delat. Men ibland måste man bara släppa taget för att kunna växa. Kanske blir detta en väckarklocka för henne att ta itu med sig själv. Kanske inte. Men det är inte längre mitt problem.
Till alla er som känner er fast i en liknande vänskap vill jag säga: Var inte rädda för att göra upp med relationer som drar er ner. Livet är för kort för att omges av småsinthet och negativitet. Värdesätt de goda relationerna du har, och satsa på sunda band som ger dig glädje och styrka. Vi förtjänar alla ett liv fyllt av värme och omtanke.
Anna
