Så här sitter jag igen, sömnlös klockan två på natten, och skriver till er i hopp om att få pysa ut lite ånga. För vad är det egentligen som händer med folk nuförtiden? Har vi tappat all form av hyfs och respekt för varandra? Jag bor i ett till synes fridfullt område, men jag håller på att bli tokig på vår kära granne. Han spelar sin musik så högt på nätterna att det känns som om väggarna dansar breakdance.
Missförstå mig inte – jag hatar varken musik eller vill vara en festbroms, men någon måtta får det väl ändå vara? Vi har små barn hemma som behöver sin sömn för att orka med förskola och skola nästa dag. De vaknar såklart varje gång musiken är som högst, och har svårt att somna om. Och vad hjälper det att knacka på eller skicka ett vänligt meddelande? Ingenting, tyvärr.
Men här kommer det som verkligen får mig att rulla med ögonen. Samma granne knackar på vår dörr mitt på dagen, medan barnen leker, för att klaga på att de låter för mycket. Seriöst? Det är ju under dagen som barn ska få leka, låta och vara barn. Är det inte det dagtid är till för?
Jag försöker förklara att ljuden han hör är från leksaker och barn som skrattar, kom igen, det är mitt på blanka dagen! Hur kan man jämföra det med en technofest vi tvingas lyssna på varje natt? Alla kan ju inte ha ett ljudisolerat rum att stänga in sig i. Är inte just det en del av charmen med att bo i ett bostadsområde – att höra barn som leker och människor som lever? Men nattliga oljud? Det borde väl ändå hållas till helgerna, inte mitt i veckan?
Jag förstår att vi är olika – vissa är nattugglor, andra morgonmänniskor – men det finns något som heter respekt för andras dygnsrytm. Vi har alla regler kring när man ska dämpa ljudnivån. Varför är det så svårt att följa dem? Det är ju det ett samhälle handlar om – att visa hänsyn till att andra har olika livsstilar och behov.
Visst, jag hade kunnat ringa polisen eller kontakta fastighetsskötaren, men är det verkligen det första man vill ta till? Skulle det inte bara göra en jobbig situation ännu värre? Det enda jag önskar är lite förståelse och hänsyn från grannen.
Så, där har ni mitt lilla utbrott. Jag vet, det här ingår väl i att bo nära andra människor, men kan vi inte bara vara lite mer omtänksamma? Skulle inte det göra vardagen lite lugnare för oss alla? Jag vägrar tro att jag är ensam om att tycka detta.
Och till er som tror att jag överdriver – tro mig, om ni bodde här skulle ni förstå. Eller gör jag helt enkelt ingen nytta och borde bara bita ihop och köpa riktigt bra öronproppar till hela familjen? Hur som helst, jag hoppas få höra andras tankar om hur man hanterar sådana här situationer utan att tappa besinningen.
Hälsningar, Elin.
