Det var inte länge sedan vi fick stå ut med det mest absurda och orättvisa ingreppet man kan utsätta en familj för. Jag satt lugnt i soffan och drack min morgonkaffe när jag fick ett samtal från socialtjänsten. Vår granne hade ringt dem med en massa falska anklagelser.
Jag förstår inte var vissa människor får lusten ifrån att lägga sig i andras liv på ett så överdrivet sätt. Visst, barn kan föra lite oväsen ibland, men att överdriva och kalla det vanvård? Det är totalt över gränsen. Jag vet inte om det handlar om en personlig vendetta eller bara ett sjukt behov av drama – men nu måste vi gå igenom hela den här förnedrande processen.
Vi bor i ett ganska vanligt villaområde där folk i allmänhet hälsar artigt. Vi försöker leva i fred och vara goda grannar. Den här händelsen har dock skakat om mig rejält. Att ha socialtjänsten i sitt hem är inget jag önskar ens min värsta fiende – här talar vi om människor som lever enligt mottot: ”Tjuvlyssna, klaga och ring så fort du ser en chans att sabotera.”
Självklart gick vi på mötet med socialtjänsten. Vi har inget att dölja, och de sa också på telefon att det är viktigt att visa att man är öppen och samarbetsvillig. De var professionella, men känslan av att bli misstänkliggjord är svår att skaka av. Jag tänker på mina barn, som kanske förstår mer än man tror. Vad händer med deras tillit när de ser att myndigheterna blandar sig i vårt liv – helt utan anledning?
Vi är inte perfekta – men vem är det? Jag blir förbannad när jag tänker på att vi nu tvingas lägga tid och energi på att förklara oss. Tid som vi hellre hade använt på att umgås ute med våra barn och njuta av livet. Det är sorgligt att tänka på att någon kan vara så bitter att de tar till sådana metoder.
Det värsta är att man känner blickarna. Kanske pratas det bakom ryggen vår, kanske folk undrar vilka vi egentligen är. Allt detta på grund av en granne med för mycket fritid och ett surt sinnelag. Jag hoppas verkligen att vår lilla berättelse kan fungera som en väckarklocka för andra. Innan man tar till sådana här drastiska åtgärder, bör man fråga sig själv – är det av äkta oro, eller bara ett sätt att skapa kaos?
Tänk på vad ni utsätter andra för – innan ni tar den där förbannade telefonen och startar en kedjereaktion som kan slå sönder en hel familj. För oss har det varit nästintill olidligt, och jag hoppas verkligen att fler tänker sig för innan de agerar så hänsynslöst i framtiden.
Med frustration,
Anna
