Varför är det egentligen så att sommaren alltid måste handla om att vara utomhus? Jag förstår det verkligen inte! Vi lever i ett samhälle där det förväntas att alla ska flockas till uteserveringar, parker och stränder så fort solen tittar fram, som om alla är födda till att älska värme och solsken. Men hur är det med oss som trivs bäst inomhus, med en bra bok i knät och en kopp te på bordet? Vi finns faktiskt. Men det känns som att de flesta glömmer att vi också existerar.
Jag har alltid varit en sån som hellre läser en bok än ligger på en strand och blir solbränd. När sommaren kommer verkar det som att alla förväntar sig att jag ska längta efter långa dagar i solen. Men sanningen är att jag inte gör det. Den kvava värmen, solen som steker, till och med det ständiga tjatet om grillning – det stressar bara upp mig. Varför ska jag tvinga in mig själv i ett sol- och värme-glorifierande narrativ om jag inte tycker om det?
Ända sedan jag var liten har jag älskat att försvinna in i böckernas värld. Böcker är min flykt – inte sol och bad. När jag säger detta till folk tittar de ofta på mig som om jag vore konstig, eller som om något inte stod rätt till. ”Hur kan du inte älska sol och sommar?” frågar de. Men varför måste alla tycka om samma sak? Varför kan det inte vara helt okej att föredra skuggan? Jag undrar det verkligen!
Något av det mest frustrerande är hur förväntansfulla folk blir när solen skiner. Jag känner mig nästan tvungen att tro att jag borde vara ute och göra ”somriga” saker. Och Gud förbjude att man erkänner att man faktiskt blir glad när det regnar! Då är man tydligen helt fel ute. Jag har till och med fått höra att jag inte kan vara svensk eftersom jag inte älskar solen. Tänk på det lite – bara för att jag hellre tillbringar tid inomhus med en roman? Det känns som en orättvis dom.
Och ja – jag har hört alla argumenten: D-vitamin, frisk luft, social gemenskap. Men borde inte det vara personliga val? Kanske föredrar jag att få min sol och frisk luft i lagom doser, på mina egna villkor. Och kanske hittar jag djupast vänskap genom samtal i telefon eller chatt, istället för på överfulla och bullriga utecaféer.
Kanske är det dags att göra lite plats för oss som älskar böcker och inre liv lika mycket som solbrända näsor och grillkvällar. Vore det inte fint med ett samhälle där att tillbringa tid inomhus får samma respekt som att vara ute? Där det inte finns skam eller ifrågasättande i att föredra en bra roman framför en dag på stranden.
Så under den här sommaren – om du ser någon sitta på ett kafé vid ett fönster med en bok i knät, tänk till en extra gång innan du skakar på huvudet eller himlar med ögonen. Kanske ska vi istället börja se det som ett uttryck för ett mångfald av intressen och livsval – där alla former av glädje och trivsel är lika mycket värda. Både solen där ute och tystnaden här inne.
Hälsningar,
Emma
