Jag är så trött på att se pappor lämna sitt hemland för att hitta kärleken i Thailand. Inte nog med att pappa övergav oss, han tog även med sig alla besparingar som han och mamma kämpat ihop i flera år. Det verkar vara lättare att gå i pension i ett land där pengarna räcker längre. Men vet ni vad? Det suger för oss som blev kvar.
Det handlar inte ens om att han var på semester. Nej då, pappa skulle starta ett helt nytt liv där nere. Han skröt om låga levnadskostnader, det varma vädret och den ”exotiska kulturen.” Jag undrar om han ens tänkte på vad det kostade oss här hemma. Tänk dig att vara en vuxen man som plötsligt bestämmer sig för att fly allt ansvar – hur passande är det egentligen?
Låt mig ge er en verklighetscheck. Vår ekonomi är i fullständig kaos sen han drog. Mamma har fått dra ner på allt, till och med slutat unna sig det där dyra kaffet hon tyckte om, bara för att få vardagen att gå ihop. Men pappa? Han verkar leva livet – skickar bilder på Facebook av sig själv på stranden med en drink i handen. Tänk att inte ens ha råd att åka och hälsa på honom, bara för att se vart pengarna tog vägen!
Folk i kommentarsfältet undrar ofta: ”Kunde han inte bara tagit med er?” Men varför skulle han det? Han letade efter en utväg och tog chansen. Han skyller på någon slags medelålderskris och säger saker som ”livet är för kort för att inte levas fullt ut.” Men det är vi här hemma som får ta smällen!
Självklart har han också skaffat sig en flickvän där nere. En kvinna som säkert är mycket yngre än mamma och som nog har ett särskilt öga på hans plånbok – om det finns något kvar där, förstås. Jag har försökt berätta hur vi har det hemma, men allt jag får tillbaka är tomma löften om besök som aldrig blir av.
Så varför skriver jag det här? För att jag är säker på att det finns fler där ute med pappor som min. Pappor som flyr till tropikerna, lämnar sitt ansvar hemma och aldrig kommer tillbaka. Vi pratar om en skev verklighetsbild där pappa lever lyxliv medan mamma och jag kämpar för att hålla oss flytande ekonomiskt.
Varför är det så lätt att tappa fotfästet när man flyttar så långt bort? Var finns ansvaret han en gång lovade att bära? Det verkar som att vissa pappor glömmer att riktiga relationer bygger på tillit, trofasthet och ansvar. Att flytta till Thailand kanske känns som en dröm just då, men för mig har det känts mer som en orättvis mardröm.
Sanningen är att det är lätt att tappa bort sig själv när man parkerar sitt ansvar och flyr till ett främmande land. Ge mig hellre en ärlig diskussion om ansvar än glättiga bilder på vita stränder och palmer. Kanske vissa av våra ”exotiska” pappor behöver höra detta: Allt som glittrar i Thailand är inte guld.
Sofia
