Ja, nu är det faktiskt min tur att tala klarspråk. Jag har länge känt att detta är något ingen vågar prata öppet om, men jag kan inte vara den enda som känner så här. Det handlar om våra föräldrars ekonomiska beslut – eller brist på sådana – och hur dessa nu påverkar oss som deras vuxna barn.
Mina föräldrar har levt ett gott liv, inget snack om saken. De har gjort fantastiska resor, renoverat huset flera gånger, köpt nya bilar och verkligen njutit av livet som pensionärer. De har alltid sagt att de vill leva i nuet, njuta av livet och inte oroa sig för imorgon. Jag respekterade det fullt ut, för alla förtjänar att leva som de vill. De har också alltid uppmanat oss barn att göra samma sak – att leva i ögonblicket och inte ångra något i efterhand. Så vi har alla försökt gå i deras fotspår.
Men nu har situationen förändrats. Mina föräldrar har blivit äldre och behöver mer hjälp än tidigare. De vill flytta in på ett äldreboende där de kan få både trygghet och omsorg på ålderns höst. Här uppstår problemet. De har inte sparat tillräckligt med pengar för att själva kunna betala för ett boende. De är helt beroende av att vi barn – som själva har egna familjer och våra egna utmaningar – ska stå för kostnaderna. Det är en skrämmande tanke.
Det som provocerar mig mest är att detta förväntas av oss. De har bokstavligt talat gjort av med alla sina besparingar för att leva gott medan de kunde, utan att tänka på framtiden. Nu sitter vi med notan och det förväntas att vi ska ta det ekonomiska ansvaret. Hur kan det vara rättvist att vi, som slitit hårt för att bygga våra egna liv, nu ska offra vår egen ekonomiska stabilitet för att kompensera för deras bristande planering?
Vissa kanske säger att det handlar om kärlek och omtanke, och ja, jag vill såklart mina föräldrar det bästa. Men kärlek innebär inte att man okritiskt ska ta på sig konsekvenserna av andras dåliga val. Äldreomsorg är ett ansvar, inget snack om det, men det bör delas rättvist i familjen och dessutom ses med ekonomiskt förnuft.
För min del har det alltid varit viktigt att ha en stabil ekonomi och ett tryggt framtidsperspektiv – just för att undvika den typ av situation mina föräldrar nu befinner sig i. Det är inte rätt att jag ska behöva ge upp sparpengar för mina barn för att finansiera deras ogenomtänkta livsbeslut. Jag säger inte att vi inte ska hjälpa alls, men det måste ske på ett rimligt sätt – och det måste föras en ärlig dialog om vad som faktiskt ligger framför dem.
Jag vet att detta är ett känsligt ämne och att många har olika åsikter. Jag söker ingen konflikt, men det är dags att vi börjar prata om detta öppet och ärligt. Hur kan vi förvänta oss ekonomiskt ansvar om vi aldrig vågar ta diskussionen? Det är dags att lyfta ämnet och prata om vad rättvisa och ansvar egentligen innebär i våra familjer.
Är jag en dålig människa för att tänka så här?
Hälsningar,
Johanna
