Det är med tungt hjärta jag sätter mig ner och skriver det här, men jag känner att jag måste dela med mig av vad som har hänt med vårt arv. Kanske kan det bli en varning för andra eller så hoppas jag bara på lite förståelse. Jag vet inte riktigt.
Sedan jag var liten har pappa alltid sagt till oss att vi en dag skulle få ärva efter våra morföräldrar. Det var ingen stor summa, men det var pengar med mening – något som skulle hjälpa oss att ta viktiga steg i livet, som att köpa vår första bostad eller utbilda oss. Vi såg det alltid som en slags trygghet för framtiden, något som kunde ge oss lite andrum när det behövdes som mest.
För några år sedan började pappa resa ofta till Thailand. Jag tänkte inte så mycket på det då. Han ville väl bara ha lite semester och uppleva något nytt? Sedan kom beskedet att han hade hittat en flickvän där. Inte heller då oroade jag mig. Kanske förtjänade han lite kärlek efter att mamma lämnade oss.
Men det som hände sedan kunde jag aldrig ha föreställt mig. Förra sommaren fick jag veta att pappa hade tagit hela arvet från våra morföräldrar och byggt ett hus åt sin flickvän i Thailand. Ett hus! Det är svårt att beskriva hur sviken jag kände mig. De här pengarna var tänkta att ge oss en framtid, men nu är de borta – använt på ett liv långt härifrån. Hur kunde han göra så mot oss?
För mig är det ett tydligt svek mot allt han lovat oss. Vi har gått och drömt om en lättare framtid, fri från ekonomisk stress – och så kastar han allt på en okänd kvinna han bara känt i några få år. Jag önskar allt gott för pappa, så klart, men vad hände med oss? Vi, hans barn, som funnits för honom genom allt.
Det värsta är att pappa inte visar någon som helst ånger. Han säger bara att han har rätt att göra vad han vill med pengarna. Men är det verkligen så enkelt? När man lovat sina barn något så viktigt – borde man inte hålla det löftet?
Familjen är splittrad nu. Min bror vill aldrig prata med pappa igen, och jag är rädd för vad det betyder för framtiden. Hur går man vidare som familj när man känner sig så förrådd? Jag vet inte. Det enda jag vet är att det behövs någon sorts avslut på allt det här – men vad skulle det i så fall vara?
Jag hoppas att pappa läser detta någon gång och inser hur vi känner det. Det är inte för sent att försöka ställa saker till rätta. Vi är inte arga för att han funnit någon att älska – vi är arga för att han bröt ett löfte som betydde så mycket.
Kanske kan tiden läka alla sår, men just nu ser jag ingen lösning. Jag önskar bara att allt hade varit annorlunda. Kanske kan vi hitta en väg tillsammans som familj, eller så är det här slutet.
Hälsningar, Elin
