Det är snart vinter, och medan kylan smyger sig på, ska mitt kära ex njuta av en varm strand någonstans i södern. Själv sitter jag hemma med räkningar, bolån och ett par småbarn som behöver tas om hand. Det här är min vardag, och jag vägrar tro att jag är den enda som känner att situationen är lite orättvis.
Efter skilsmässan trodde jag att vi skulle dela ansvaret någorlunda rättvist. Han skulle stå för sin del av räkningarna, och jag för min. Det är ju trots allt inte bara mitt ansvar att våra två barn ska ha mat på bordet, ett hem och kläder på kroppen. Men nej – här sitter jag, återigen med alla utgifter medan han svävar iväg med sin nya tjej mot sol och värme.
Det mest patetiska är att han ofta kommer hem och förväntar sig att jag ska vara trevlig och vänlig, som om ingenting har hänt. Jag har sagt till att saker måste förändras, men det verkar inte som om han bryr sig nämnvärt. Han lever i en bubbla där hans egna behov alltid kommer först, och vi andra får bara rätta oss efter det.
Det är inte pengarna i sig jag klagar över – okej, kanske lite – men det handlar mest om principen! Att vara förälder är ingen dans på rosor. Det krävs både tid, pengar och kärlek. Och det verkar min ex ha glömt. Han kan inte bara välja de roliga delarna av papparollen och sticka iväg på äventyr när det passar honom själv.
Jag pratar ofta med väninnor som är i liknande situationer, och det gör mig bara ännu mer frustrerad över hur lätt vissa män kommer undan med att inte ta ansvar. Det måste väl gå att hitta en balans där båda kan leva sina liv – men inte på den andres bekostnad. Men den förståelsen saknar min ex, och jag sitter här och undrar om klyftan mellan våra prioriteringar någonsin kommer att minska.
Så vad ska man göra? Sätta ner foten? Skriva ett ilsket inlägg på sociala medier (typ det här)? Eller bara acceptera att livet ser ut så här? Jag vet inte. Kanske behövde jag bara skriva av mig för att inte skrika nästa gång vi ses för att byta barn. Det enda jag vet är att så här kan det inte fortsätta i all evighet.
Jag hoppas verkligen att han snart får sig en tankeställare och börjar ta lite ansvar – inte bara för min skull, utan för att det enda som faktiskt är värt att anstränga sig för är att vara en bra förälder. Men än så länge är det jag som både tar hand om barnen och ekonomin, och hans nya liv får han ha för sig själv.
Sofia