Häromdagen satt vi runt middagsbordet, och jag blev nästan chockad över mina egna barns attityd. De gick till angrepp mot mig och påstod att jag borde ha sparat mer pengar till deras framtid, istället för att unna mig så mycket som jag gör nu. Det är faktiskt med en viss frustration jag skriver detta, för jag tycker att de har helt fel.
Jag har alltid gjort mitt bästa för att ge mina barn ett gott liv, men det betyder inte att jag inte får unna mig något då och då. Om jag inte tar hand om mig själv, vem ska då göra det? Hela livet kan ju inte handla om att stapla pengar på hög så de kan skjuta fart när jag inte längre är med. Är det verkligen så fel att prioritera lite egenvård efter alla år av slit, stress och uppoffringar?
Jag blir faktiskt lite trött av tanken på att allt jag kämpat för bara ska gå till sparande. Och till vad? För att de ska kunna köpa en dyrare bil eller ett större hus i framtiden? Det påverkar mig när de förväntar sig att jag ständigt ska tänka på deras framtid, utan att få njuta av min egen nutid.
Vi lever i ett samhälle där det är tillåtet att sätta sig själv först ibland, det borde också barnen lära sig. De är så snabba med att döma mina val som själviska, men när blev det själviskt att ta hand om sitt eget välmående? Att resa på en trevlig semester, äta ute på restaurang och inte lägga varje krona på sparkontot — det är inte ett tecken på dåligt föräldraskap. Det är bara sunt.
Jag var tvungen att säga något till dem. Jag sa att jag har jobbat hårt i många år för att ge dem en trygg uppväxt, och nu är det min tur att njuta av den senare delen av mitt liv. Om det gör mig till en dålig förälder, då får det väl vara så.
Jag har lärt mig att man måste hitta balansen, och att leva ett rättvist liv kan inte vara en rak och slät väg. Livet har svängar, gupp och omvägar, och det är dags att sluta se ”sparande” som den enda vägen till ett bra liv. I praktiken säger vi annars till oss själva: ”Vänta bara tills du inte längre kan njuta av livet, då får du äntligen unna dig något.” Var är logiken i det?
Så, till er mina barn som sitter där ute och är så himla upprörda över att era föräldrar äntligen tar lite plats i sina egna liv – ta det lugnt. Det ni kallar själviskhet, kallar jag självkärlek. Det handlar inte om att ge upp er, utan om att inte ge upp mig själv.
Allt som allt – varför kan vi inte bara acceptera att den klassiska ”satsa på dig själv”-mentaliteten är viktig även när vi blir äldre? Jag älskar er, men detta är en livsläxa jag hoppas att ni kan ta till er. Kanske en dag, när ni själva står inför livets vändpunkt, kommer ni förstå vad jag menar.
Hälsningar,
Anna